120215

Just så här på kvällen tycks tiden stå still. Att ensam i mörkret försöka hitta en genväg till sömn slås jag alltid lika fort bort från tröttheten. Tröttheten som annars är nästintill dödlig är bortblåst så fort barnens skratt tystnar, lamporna släcks och huset blir stilla. Alltid, vareviga kväll, är drömmarnas land så nära men ändå så förbannat långt bort.

Jag är lycklig, otroligt lycklig.
Men, alltid ett men, det är många tankar som behöver sorteras och hitta lämpliga platser. Funderingar som söker svar. Ett hjärta som egentligen, mitt i allt undan skuffande, behöver lättas.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0