justflippacoin

Igår fick vi äntligen det svaret vi har väntat på i ca 7 år.
Allt kämpande, tjatade och trugande har äntligen lönat sig.
Nu kan vi få verktyg att jobba efter och mål att sätta upp.
Från och med nu kan det bara bli bättre.

Imorgon smäller det, imorgon får vi besked.
Tror jag iaf. Det lät som så när mötet bokades in.
Jag är nervös!

Dagen har gått i städningens-tecken. Mindre kul med välbehövligt! En annan sak som är välbehövligt är att jag ska ut imorgon. Bara få vara Sofija. Nog för att jag älskar mina huliganer till månen och tillbaka men ibland måste man få en pause från alla to-do´n. Ossian ska sova borta för första gången och det känns lite läskigt. Han kommer givetvis att vara i trygga händer och jag litar fullt ut på min mamma.

Som vanligt så rusar tiden förbi och bloggen är väl det som prioriteras lägst.

Syster har kommit hem.
Ossian har hunnit fylla 5 månader.
Julen är över och snart är det dags att fira in året.

Om man ska tro alla som pratar om jordens undergång så var det här sista julen.
Kan det stämma?

På tisdag drar Kevin till Dubai. Hur jäkla awesome är inte det?
10 dagar utan min äldta prins blir en ny prövning!

Idag är det ett år sen jag blev gravid med Ossian +- några dagar. Det är otroligt och lite sjukt måste jag säga.

Han växer så att det knakar och utvecklas för var dag. I förrgår kom första skrattet. Det var helt ljuvligt att höra, som musik för öronen.

Min kära lillasyster, den äldsta av dom (har nog inte riktigt fått in än att jag har 2 nu för tiden:)), är i Indien som utbytesstudent. Hur awesom är inte det?
Det måste vara helt fantstiskt att få uppleva en helt annan typ av kultur och verkligen få leva i deras vardag. Är man på semester så lever man ju som turist, nu är hon mitt i deras vardag med skola, utflykter, osv. Jag är avis!
http://sthlmtojaipur.blogspot.com/
Här kan man följa deras resa om det är någon som är nyfiken!

November månad har precis börjat och snart är vintern här.
Vardagen rullar på och dagarn går i ett.
Man går upp, dagen rullar på, man går och lägger sig och sen är det ny dag igen.
På söndag blir Ossian 16 veckor, 16 veckor! Det är inte okej, inte okej alls.
Jag hinner inte med och innan jag vet ordet av det så börjar han på dagis.
Jag vill stanna upp tiden, frysa vardagen och bara njuta.

Pause-knapp efterlyses! Gärna en hel fjärrkontroll så att jag kan spola tillbaka tiden lite också.

Dagarna går i ett här hemma och det är alltid fullt upp.
Dessutom är det lite mycket just nu då det händer lite jobbiga grejer här hemma.
Inget allvarligt, egentligen någonting positivt.. Men innan allt är klart så lär det vara en jäkla resa.
Jag är rätt slut som människa just nu och men konstant magkatarr så kunde ju livet ha varit bättre.
Men men, som sagt.. Ljuset finns där någonstans i tunneln och vi kommer att nå dit!

Att Jocke dessutom inte mår bra gör ju inte saker bättre. Jobbiga magsmärtor som läkarna inte vet svar på än.
Skiktrönken och gastroskopi ska ske inom en snar framtid!

Sen är det ytligare en jobbig grej och det är att 2 av våra absolut närmsta vänner går igenom en fruktansvärd sorg just nu. Det är så jävla orättvist och sorgligt att jag knappt vet ut eller in. Det smärtar så att veta att jag inte kan göra ett dyft för att underlätta för dom!
Livet är fan inte lätt alla gånger.

Nå, allt är inte svart men just nu är det lite väl mycket.
Vi hade iaf en trevlig dag idag på Öppna förskolan som överraskade mig positivt. Dit lär vi gå fler ggr!
Dock slutade dagen med att Jocke fick åka in till akuten igen!

Idag för 4 år sen kom min lilla tös till världen!
Den 13:e sept 2009 kl 19.26 för att vara exakt.

Tänk att den lilla kladdiga, skrynkliga flickan skulle bli en stor och självständig tjej.
Med mycket skinn på näsan och ibland lite väl mycket attityd tar hon alla med storm.

1 dag


ca 1 vecka


Ca 1 månad


Ca 2 månader


Ca 3 månader


Ca 6-7 månader


Nästan 1 år

Ca 1,5 år


ca 2 år

ca 3 år


Idag, 4 år!


Grattis på födelsedagen älskade unge!

Från det här..

..till det här på 6 veckor!

Snacka om att han har förändrats! <3

Igår blev han 7 veckor, det är galet vad tiden rusar förbi!
Det känns faktiskt lite sorgligt att han snart blir 2 månader.
Min sista bebis och jag njuter för fullt. Men att aldrig mer få uppleva den här ljuvliga bebistiden känns lite vemodigt. Även om jag älskar varje lite utveckling som sker så vill jag på något sätt att han ska förbli så här yttepytte liten.

Att Mirabelle dessutom fyller 4 år nästa veckan gör ju inte saken bättre. Snart kommer jag sitta här och ha barn som är vuxna och utflugna ur huset. Sluta åldras för bövelen!

Full rulle! Tiden räcker knappt till och nu är alla vardagliga saker igång.
Kevin har börjat i 1:an! Det är stort och nästan lite svårt att greppa.
Belle har börjat dagis igen och trivs som fisken i vattnet.
Jocke jobbar, inte på ett ställe utan numera två, så jag är rätt mycket ensam med kidsen.
Ossian, ja.. Han äter, skiter, sover, växer några centimeter och ökar i vikt.

Imorgon åker Mirabelle med Alexandra till Jämtland. Det komme kännas jätte konstigt att inte ha henne hemma på några dagar för hon har aldrig varit borta mer än en natt i taget. Nu blir det 4 dagar.

Även min syster fyller år imorgon, 18 år. Det ska vi fira genom att gå ut och äta!

Oh lord vad jag är trött! Inatt blev det inte många timmar med sömn. Lilleman har visserligen varit snäll och bara ätit någon enstaka gång men jag har haft jätte svårt att sova, sen ringde klockan halv 7. Så tidigt har vi inte gått upp på flera veckor.
Mirabelle skulle nämligen börja på dagis idag efter en lång semester.
dock ringde fröknarna när jag kom hem och berättade att barn som bara går 15-tim/vecka när föräldern är föräldraledig inte får gå på lov. Suck, det hade jag totalt missat. Och dom också, ingen sa något när jag lämnade henne. Jag var ändå med i typ 20 min och pratade med personalen om ditten och datten. Men men, alla är väl lite trötta:) Så summa summarum, Belle får gå idag fram till halv 2 och sen får hon komma tillbaka om 2 veckor.

I morse log Ossian mot mig för första gången! När vi hade vaknat så låg vi och gosade en lite stund. Jag låg med ansiktet mot honom och han granskade mig länge, länge innan han fyrade av ett litet leende! Gissa om jag smälte!:)

Livet rullar på och vi njuter för fullt av att vara 5.
Vissa stunder är jobbiga medans andra är underbara!
Dom 2 stora är tyvärr inne i en period då bråk är det mest spännande och roliga dom kan roa sig med.
Den lilla sover, äter och bajsar.

Jocke har börjat jobba igen, tack och lov så jobbar han skift vilket innebär att han är hemma rätt mycket ändå. Nästa vecka blir dock inte så rolig. Han jobbar mycket och jag är ensam med alla 3 kids. Hoppas att jag överlever!:)

Efter en jobbig gravidtet med mycket smärta och risk för att föda för tidigt så var det äntligen dags.
Vi packade det sista, lämnade av barnen och hunden och satte oss förväntansfulla i bilen och stryde mot Nyköping.
Att sitta i bilen på väg in till förlossningen för att föda utan värkar var en helt ny upplevelse.

Söndagen den 17:e juli kl 15 kom vi in till förlossningen.
Vi möttes av barnmorskan Tehri som gav oss ett jätte trevligt och lugnande välkomnande. Jag förklarade vilken metod jag ville använda när jag skulle föda. Dykmetoden- vilket innbär att man gå in i sig själv när värkarna kommer, slappnar av och andas väldigt lugnt och fint. Jag hade även läst boken Föda utan rädla och kände att jag hade bra verktyg in för förlossningen. Tänka sig tung, andas lugnt och ljudlöst & vara så avslappnad dom det bara går. Jocke läste också boken innan så att ha visste hur han skulle kunna stötta mig på bästa sätt. Barnmorskan var snabbt med på noterna och lovade att hjälpa mig så gott det gick. Jag berättade även att jag ville föda helt utan smärtlindring.

Runt 15.30 kom läkaren Margareta in som skulle sköta igångsättningen. Dock var mina hinnor så pass hårda att hon inte kunde ta hål på dom. Något jag antagligen ska vara glad för då förlossningen antagligen hade startat mycket tidigare om dom hade varit klenare.
Hon valde att sätta en skalpelektrod på bebisens huvud och då samtidigt göra ett litet hål i hinnorna. På så sätt skulle vattnet få gå av sig själv.

Jag bytte om och knatade runt i korridoren för att få igång några värkar, dock hände det inte ett smack. Någon enstaka sammandragning men inte mer än så. Vi 18-tiden bestämde dom sig för att sätta värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Jocke åkte och handlade lite mat så att vi skulle hinna äta innan det hela satte igång. Ca 30 min därefter börjar värkarna komma med 2 minuters mellanrum. Ungefär mitt i maten:)
Värkarna var rätt jobbiga men jag klarar mig bra på att andas mig igenom dom.
Jocke hjälper mig att slappna av genom att massera och påminna mig om att slappna av ordentligt i kroppen mellan värkarna.
Vid 20.40 var jag öppen 5 cm och värkarna är i full gång vid det här laget. Mellan varje värk så fantiserar jag om att bebisen var ute och hur jag håller honom i min famn. Det hjälpe mig otroligt mycket! Att dessutom ha sån otrolig hjälp av Jocke och barnmorskan var väldigt lugnade.
21.45 var jag öppen 8 cm men en hård kant på livmodermunnen motarbetade mitt jobb. Barnmorskan fick då använda lite våld och trycka utan den, något som gjorde förbannat ont!
21.50 började krystvärkarna och 21.58 är han född.
Den lilla busen föddes i vidöppen hjässbjudning, alltså inte med hakan pressad mot brösten som dom ska, precis som sin storebror.

Att höra hans skrik var värt allt! En lång och jobbig gravidtet och en intensiv förlossning.
Dock är jag så nöjd med förlossningen och upplevde den aldrig för jobbig. Självklart gjorde det ont och värkarna kom väldigt tätt men jag kände aldrig att jag tappade kontrollen över mig själv eller den där jagkommerattdö-känslan som många upplever. Jag fick den där lugna och trygga förlossningen som jag alltid har önskat mig.
Jag gick in i mig själv, blundade mig genom hela förlossningen och lät det bara hända. Otroligt häftigt!


Ossian vägde 3060 g & var 48 cm.
Helt perfekt och precis lika fin som sina syskon!

BB-tiden bestod tyvärr av många stick och provtagningar på honom då han hade lite låg temp och var väldigt sprittig i kroppen. Det kan tydligen vara så när dom är lite prematura. Tack och lov så såg allt bra ut och nu är vi hemma och njuter av våran nya underbara familjemedlem.
Han sover och äter precis som han ska! En otroligt snäll liten bebis.

En familjemedlem rikare och väldigt nöjd med tillvaron!

Den 17/7 kl 21.58 föddes Ossian, våran efterlängtade son och Kevin & Mirabelles lillebror <3

Förlossningen gick precis som jag ville. Det tog ca 3,5 timme från det att värkarna kom och blev regelbundna tills han var ute. Alldeles lagom enligt mig som tidigare haft en väldigt snabb förlossning.

Att jag dessutom klarade att föda honom helt utan smärtlindning what so ever är jag väldigt nöjd med. Kanske lite stolt över mig själv till och med:)
Det var ett önskemål som jag hade sen tidigare men var ändå inställd på att jag kanske inte skulle klara av det. Men när allt väl var igång så hade jag inte en enda tanke på att be om smärtlindring, inte en enda gång tänkte jag tanken att jag inte klarade av det jag höll på med. Jag var så koncentrerad och fokuserad på det jag gjorde, med stängda ögon och underbart stöd av Jocke och barnmorskan så gjorde jag det!  Helt fantastiskt och underbart. Att känna allt, hur min kropp jobbade, hur jag hittade kraften, att känna stödet jag fick, att vara helt med.. Precis som jag ville ha det!

Jag känner inga som helst obehagskänslor när jag tänker tillbaka på förlossningen, trots att det bara har gått 3 dagar. Allt är helt färskt i minnet och jag kan inte annat än att le när jag tänker på den.

Senast på söndag så är prinskorven här! Det känns helt sjukt att säga(skriva)!!

Igår fick vi besked på spec. mödravården om att jag var öppen 2 cm. Det var jag inte förra veckan. Om jag inte har kommit igång av mig själv på söndag så sätter dom igång mig då. Hjälp, jag blir alldeles nervös av att tänka på det!
Det ska ju egentligen vara 3-4 veckor kvar och jag som dessutom har varit helt inställd på att gå över tiden ska nu helt plötsligt föda barn i v 36+4. Senast! Det känns lite läskigt måste jag säga.

Att bli igångsatt är någon som jag helst av allt vill slippa! Rädslan för ballongkateter och värkstimulerande dropp är stor. Tack och lov så slipper jag ballongen då dom bara kommer att ta hål på hinnorna. Största rädslan av allt är dock att behöva bli snittad! Så snälla ni, håll en tumme för att min kropp jobbar på som den ska och att jag kan föda normalt.

Jag börjar nog bli lite nervös inför morgondagens besök på spec. mvc.
Inatt har jag drömt massa konstiga drömmar, vaknat och känt mig alldeles uppstressad, haft svårt att somna om och sen har ju iofs inte min kropp samarbetat så bra heller. Jag har skitont överallt trots att jag äter citodon som smärtstillande nu. Jag begriper inte varför min kropp reagerar som den gör! Jag är såå trött på att ha ont. Jag vaggar fram som en gammal tant, stonkar och stönar av smärtan och blir alldeles svettig så fort jag försöker göra någonting som jag kanske egentligen inte borde. Typ som att dammsuga eller så.

Men men, imorgon får vi förhoppningsvis lite bra besked!

Idag är det f.ö fritt fram för min kropp att starta en spontan förlossning. F.om idag får vi föda i Nyköping. Läkarna har pratat massvis om hur det skulle vara om förlossningen hade startat innan v 36+0 och vi har ju varit lite orolig för att behöva åka till Eskilstuna istället, ligga inne på Neo, osv. Nu kan jag släppa den orostanken iaf!:)

För första gången på mycket, mycket länge så har jag inte gråten i halsen och den där brännande känslan bakom ögonen. Sista veckorna har varit väldigt jobbiga och både fysiskt och psykiskt påfrestande.

Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte kan leka med barnen och mitt tålamod är på botten! Minsta lilla grej och jag tappar humöret. ALLA har blivit lidande pga av hur jag mår.

Att ha haft ont i 25 veckor, varje dag, varje minut, tär oerhört hårt på kroppen! Jag lider med alla som har kroniska sjukdomar som gör att dom får leva med konstant smärta livet ut. Nu vet jag hur det känns! När kroppen tillslut inte orkar mer så börjar psyket att ge vika. Att jag dessutom inte har sovit en hel natt sen jag var i v 11 gör också sitt. Det har resulterat i att jag har känt mig så fruktansvärt nedstämd och har haft nära till gråt.
Inte för att jag är känslokall i vanliga fall, men jag är inte den som gråter ofta! Sist jag grät var i december när jag fick vara med och se lilla Linnéa komma till världen. Nu gråter jag på nätterna av smärtan i kroppen..


Idag har jag äntligen fått ett besked som gör att jag kan se ljuset i tunneln! Ett besked som jag egentligen, innerst inne inte vill gå igenom men som jag vet är nödvändigt!

Vi har varit på spec. mödravården idag igen och tappen har kortats från 23 mm förra veckan till 19 mm idag. Jag fick citodon mot mina smärtor i kroppen och mer bricanyl att ta när värkarna är jobbiga. Dock gillar jag verkligen inte att ta bricanylen då jag inte mår bra av dom med läkaren vill att jag ska ta dom. Dels för att få sova och dels för att slippa ha ont.

Det här blev ett oerhört negativt inlägg men jag var tvungen att få ur mig lite. Jag har verkligen försökt att hålla masken och intala mig själv att jag mår bra. Dock har det varit tvärtom, jag har mått rent ut sagt skit sista månaderna!

Nu vill jag njuta av min sista graviditet, av sommaren och av mina fina barn och underbara sambo. Jag jobbar 2 dagar till och sen är det semester som gäller!


<3


<3

Nu är vi inne i juli månad vilket innebär att det är ca 1 månad kvar tills bisse kommer. 35 dagar enl UL.

Jag fick idag hem boken jag så länge velat läsa. Föda utan rädsla av Susanna Heli.
Jag känner ingen rädsla, tvärt om, inför förlossningen men samtidigt så vill jag känna mig så trygg som möjligt i mig själv. Jag vet att det finns en risk att jag blir rädd när smärtan blir för påtaglig. Jag har ett mål att föda helt utan medicinsk smärtlindning och vill då förbereda mig så mycket jag kan redan nu. Boken som jag läser har jag hört jätte mycket bra om och jag har hört flera som kände sig jätte hjälpa av boken. Även partnern får massa bra tips som stöttar den födande på många sätt.
Hittills har jag läst ca 60 sidor och so far so good!


Här har ni min baouta-kula i v 35.


Så här ser min mage ut så fort jag lägger mig ner. Oftast ännu mer missformad än så här.
Bisse gillar att leva rövare!




Jag går fortfarande på Specialistmödravården i Nyköping 1 gång i veckan. På onsdag ska jag träffa hon som är chefsläkare på kvinnokliniken. Ev. vill dom sätta igång mig. Något jag själv inte är så vansinnigt sugen på. Men samtidigt så blir jag hellre igång satt än att riskera att föda hemma.