110706
Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte kan leka med barnen och mitt tålamod är på botten! Minsta lilla grej och jag tappar humöret. ALLA har blivit lidande pga av hur jag mår.
Att ha haft ont i 25 veckor, varje dag, varje minut, tär oerhört hårt på kroppen! Jag lider med alla som har kroniska sjukdomar som gör att dom får leva med konstant smärta livet ut. Nu vet jag hur det känns! När kroppen tillslut inte orkar mer så börjar psyket att ge vika. Att jag dessutom inte har sovit en hel natt sen jag var i v 11 gör också sitt. Det har resulterat i att jag har känt mig så fruktansvärt nedstämd och har haft nära till gråt.
Inte för att jag är känslokall i vanliga fall, men jag är inte den som gråter ofta! Sist jag grät var i december när jag fick vara med och se lilla Linnéa komma till världen. Nu gråter jag på nätterna av smärtan i kroppen..
Idag har jag äntligen fått ett besked som gör att jag kan se ljuset i tunneln! Ett besked som jag egentligen, innerst inne inte vill gå igenom men som jag vet är nödvändigt!
Vi har varit på spec. mödravården idag igen och tappen har kortats från 23 mm förra veckan till 19 mm idag. Jag fick citodon mot mina smärtor i kroppen och mer bricanyl att ta när värkarna är jobbiga. Dock gillar jag verkligen inte att ta bricanylen då jag inte mår bra av dom med läkaren vill att jag ska ta dom. Dels för att få sova och dels för att slippa ha ont.
Det här blev ett oerhört negativt inlägg men jag var tvungen att få ur mig lite. Jag har verkligen försökt att hålla masken och intala mig själv att jag mår bra. Dock har det varit tvärtom, jag har mått rent ut sagt skit sista månaderna!
Nu vill jag njuta av min sista graviditet, av sommaren och av mina fina barn och underbara sambo. Jag jobbar 2 dagar till och sen är det semester som gäller!
<3
<3
Älskade vän.. Jag lider med dig o blir lessen av ditt inlägg =( Om man bara hade vetat??
Förstår hur samvetet o alla krämpor du haft, måste ha ätit upp dig inifrån o ut. Orken finns bara inte ibland för att kunna bibehålla det positiva o försöka vara glad o få ihop dagarna.. Man är ju det ändå innerst inne, o kan inget annat än o göra sitt bästa. Men det är självklart att man känner sig smått bitter o framförallt en ledsamhet..
Jag grät konstant de sista 2 månaderna o tyckte att allt var hemskt o orättvist! Nu har du ju gått igenom 10.000 ggr så mkt värre än jag..så jag förstår dig <3 Tycker att du gör rätt i att sikta in dig på en sista bra tid med bisse, barnen o Jocke =) Vila o sug åt dig en massa bra energi.. För sen är det dags o träffa den lilla personen som du kämpat så hårt för att skapa.. Jag beundrar dig ska du veta!! Pussar i massor <3
