justflippacoin

Efter en jobbig gravidtet med mycket smärta och risk för att föda för tidigt så var det äntligen dags.
Vi packade det sista, lämnade av barnen och hunden och satte oss förväntansfulla i bilen och stryde mot Nyköping.
Att sitta i bilen på väg in till förlossningen för att föda utan värkar var en helt ny upplevelse.

Söndagen den 17:e juli kl 15 kom vi in till förlossningen.
Vi möttes av barnmorskan Tehri som gav oss ett jätte trevligt och lugnande välkomnande. Jag förklarade vilken metod jag ville använda när jag skulle föda. Dykmetoden- vilket innbär att man gå in i sig själv när värkarna kommer, slappnar av och andas väldigt lugnt och fint. Jag hade även läst boken Föda utan rädla och kände att jag hade bra verktyg in för förlossningen. Tänka sig tung, andas lugnt och ljudlöst & vara så avslappnad dom det bara går. Jocke läste också boken innan så att ha visste hur han skulle kunna stötta mig på bästa sätt. Barnmorskan var snabbt med på noterna och lovade att hjälpa mig så gott det gick. Jag berättade även att jag ville föda helt utan smärtlindring.

Runt 15.30 kom läkaren Margareta in som skulle sköta igångsättningen. Dock var mina hinnor så pass hårda att hon inte kunde ta hål på dom. Något jag antagligen ska vara glad för då förlossningen antagligen hade startat mycket tidigare om dom hade varit klenare.
Hon valde att sätta en skalpelektrod på bebisens huvud och då samtidigt göra ett litet hål i hinnorna. På så sätt skulle vattnet få gå av sig själv.

Jag bytte om och knatade runt i korridoren för att få igång några värkar, dock hände det inte ett smack. Någon enstaka sammandragning men inte mer än så. Vi 18-tiden bestämde dom sig för att sätta värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Jocke åkte och handlade lite mat så att vi skulle hinna äta innan det hela satte igång. Ca 30 min därefter börjar värkarna komma med 2 minuters mellanrum. Ungefär mitt i maten:)
Värkarna var rätt jobbiga men jag klarar mig bra på att andas mig igenom dom.
Jocke hjälper mig att slappna av genom att massera och påminna mig om att slappna av ordentligt i kroppen mellan värkarna.
Vid 20.40 var jag öppen 5 cm och värkarna är i full gång vid det här laget. Mellan varje värk så fantiserar jag om att bebisen var ute och hur jag håller honom i min famn. Det hjälpe mig otroligt mycket! Att dessutom ha sån otrolig hjälp av Jocke och barnmorskan var väldigt lugnade.
21.45 var jag öppen 8 cm men en hård kant på livmodermunnen motarbetade mitt jobb. Barnmorskan fick då använda lite våld och trycka utan den, något som gjorde förbannat ont!
21.50 började krystvärkarna och 21.58 är han född.
Den lilla busen föddes i vidöppen hjässbjudning, alltså inte med hakan pressad mot brösten som dom ska, precis som sin storebror.

Att höra hans skrik var värt allt! En lång och jobbig gravidtet och en intensiv förlossning.
Dock är jag så nöjd med förlossningen och upplevde den aldrig för jobbig. Självklart gjorde det ont och värkarna kom väldigt tätt men jag kände aldrig att jag tappade kontrollen över mig själv eller den där jagkommerattdö-känslan som många upplever. Jag fick den där lugna och trygga förlossningen som jag alltid har önskat mig.
Jag gick in i mig själv, blundade mig genom hela förlossningen och lät det bara hända. Otroligt häftigt!


Ossian vägde 3060 g & var 48 cm.
Helt perfekt och precis lika fin som sina syskon!

BB-tiden bestod tyvärr av många stick och provtagningar på honom då han hade lite låg temp och var väldigt sprittig i kroppen. Det kan tydligen vara så när dom är lite prematura. Tack och lov så såg allt bra ut och nu är vi hemma och njuter av våran nya underbara familjemedlem.
Han sover och äter precis som han ska! En otroligt snäll liten bebis.